Det rykande bilbatteriet
Idag hände just det jag befarat. Den gamla Skodan krånglade mer och mer vid varje start, och när jag hämtat ut antibiotika åt bergshunden på apoteket, och valde att sen stanna till vid Ica för att småhandla lite, så var det en ren chansning, och den gick tyvärr inte hem.. 
 Gick tillbaks in på Ica och frågade om någon hade bil och kunde ge mig starthjälp. En som jobbade där kom snällt ut och kopplade på startkablar  och jag protesterade inte de minsta i typ kvinnlig kan-själv-anda, 😅eller insisterade på att sätta dit dem själv, eller ens kollade hur han satte dem, jag må göra allt möjligt, från att styra ett skepp till kakla en vägg och riva och bygga om en öppen spis. Men allt som har med batterier och något som kan generera stötar överhuvudtaget, är min största skräck, ja faktiskt fobi. Klarar väl nätt och jämnt av att sätta in en kontakt i ett vägguttag 😂😅 Allt detta sedan jag som sjuåring stoppade fingrarna i ett eluttag, och fick ström genom kroppen. 
 Jag vred på startnyckeln, och det kom rök och slog upp gnistor så jag inte ens kunde undgå att se det fast motorhuven var uppe och jag satt bakom ratten.
Stopp, ta bort det skrek jag förskräckt, och han slet bort kablarna, och i samma ögonblick slet jag även ut hunden ur bilen, i ren skräck att batteriet skulle explodera. 😱😂
 
Jag tackade den snälla killen så mycket, och sen ringde jag en bärgare.
 Bärgaren kom ända från Helsingborg, så det dröjde ett tag. Han bekymrade sig över att det skulle bli dyrt för mig, men vad tusan ska man göra då när man är helt ensam och känner ingen ännu på det ställe man flyttat till. Sonen hos tjejen och på jobb där, vännerna mina både 30,50,och 100 mil bort.
 
Han var trevlig och bra, ville såklart se om han fick igång bilen åt mig, och det fick han utan vidare problem. Han sa att på min beskrivning måste killen med startkablarna ha satt dem fel. Tur att inget värre hände. 
Så jag kunde till sist köra hem Skodan, och lite mindre fattig.. 
 Under tiden jag väntade på bergaren så höll en jättetrevlig kvinna mig sällskap och vi pratade hundar. Hon tyckte bergshunden var så vacker och hälsade på henne. Sen pratade vi nog i en timme. Mycket trevligt,och jag är så nöjd med mig själv och min inställning till det som hände. Jag sa till mig själv att tänka positivt, det är någon mening med det, ett möte med en ny människa, en ny bekantskap kanske, och så dök hon upp, den trevliga kvinnan och gjorde mig sällskap. 💕
 När jag kom hem gjorde jag parmesanostgratinerade svampsmörgåsar i min ugn. 😜Sen har jag gått med alla hundarna. Bergshunden ville absolut ut, och jag försökte korta ner rundan så mycket det gick med tanke på hennes infektion.
 
Nu sitter jag i soffan och lyssnar till vinden utanför, hård kuling, stjärnklart och tio grader ute. Känner mig lycklig i all enkelhet på något sätt, och trots att jag är inne i en av mina sämre bipolära perioder.