Min hund ska dö på torsdag
Jag har inte orkat skriva. Det gör för ont. Min älskade Becky, min bergshund, Läckan ska få somna in på torsdag. 
Som vi har kämpat, bara för att komma  hit, till vägs ände.
 
Hon är sjuk, och nu kan jag inte förneka det längre. Och jag är tillräckligt stark för att kunna ta det beslutet. 
 
Som jag har våndats, ringt veterinären och sen ångrat mig. Skjutit upp det, och sen bestämt mig igen. Jag har gråtit floder, och vaknat med ångesten tidiga morgnar, i ett järngrepp om mig. Och jag har legat sömnlös och sett ljuset från passerande billyktor utanför, reflekteras på väggen, genom glipan i gardinen. 
 
Jag har tänkt, på en kall och snöig januaridag för två år sedan, när hon kom till mig, rädd, mager och utan päls på stora delar av kroppen. 
Sedan dess har det hunnit rinna mycket vatten under broarna, årstider har kommit och gått, och vi har kämpat tillsammans. 
 
Jag minns hur omöjligt det var att få in henne i bilen. Hur hon hatade den, och hur jag aldrig gav mig. Ibland fick jag med henne ut, men inte hem. Då fick jag ringa efter sonen som kom, så vi kunde hjälpas åt att lyfta in henne i bilen igen. 
Idag älskar hon att åka bil. Hon ligger gärna i bilen även när den står parkerad på uppfarten. 
 
Två knäoperationer, avslitet korsband och ett års sammanlagd rehabilitering. Sen när det äntligen skulle bli bra allting, när knäet läkt ihop och hennes bitvis  mentala problem avklingat till stor del, men inte helt, och jag äntligen fick se en glimt av den riktiga Becky, hunden där bortom all smärta och rädsla, och jag trodde att nu. Nu skulle vår tid komma. Då kom den kroniska cystiten, ständiga uvi och trängningar, smärta, kissa rent blod, och så började även njurarna att bli påverkade med alldeles för höga värden. 
 
 
Sen satte jag mitt hopp till cortisonet, som gav den svåra inkontinensen och ovärdigheten i att ständigt vakna i kisspölar, att det rann och droppade där hon var. Hur stressad hon blev av det, och hur hennes mentalitet började brytas ner igen, bit för bit , och fram kom den gamla Becky, den oberäkneliga, bitvis aggressiva och inte så välmående Becky, den hund som inte längre vill gå ut som förut. Den hund som visade tänderna när jag kom med kopplet och frågade om vi skulle gå ut. Den hund som bet min bästa vän i handen, och gjorde ett aggressivt utfall mot ett av hennes barn, hon som i vanliga fall älskar barn. 
 
Det är inte värdigt längre, och jag måste släppa din själ fri. Förlåt älskade Becky att jag inte kunde rädda dig, att räddningen stod utom min makt. Jag har gjort allt jag kunnat, och lite till, men det räckte inte, och nu släpper jag dig fri... 😥😥😥😥
 
 
 
#1 - Björn

Inga ord kan beskriva det jag känner. Har aldrig träffat Becky men sett så många bilder på henne. Bilder som säger så mycket.
Är så otroligt ledsen för din och Beckys skull men högaktar dig för att du sätter hennes rätt till ett värdigt liv i första rummet.
😢😢😢😢😢

Svar: Tack 💕
kvinnanpataket.se

#2 - Augusta

Så fint du skrev om henne. Förstår att det är smärtsamt att skiljas. Kärleken till en hund är stor. Vi har ju också en tik, 4 år. Krama om fina Becky från oss.

Svar: Ja det är smärtsamt. Tack 💕Kram
kvinnanpataket.se

#3 - Anita

Så väldigt sorgligt

Svar: Ja 😥
kvinnanpataket.se

#4 - Diana

Mitt hjärta sjönk... Tänker på dig, och Becky så klart.

Svar: Tack 💕
kvinnanpataket.se