Det lilla barnet
Morgonen är så vacker där jag går. Det mjuka gröna, mossiga dunkla, och  solljuset som ger allt ett magiskt skimmer.
 Det lilla barnet, som en gång var jag, går där också bredvid mig i solskenet, pekar på saker och ler, och jag bekräftar, tar hennes lilla hand och så går vi in i allt det gröna, låter det omsluta oss.
 Natten var kylig men drömlös, och när jag vaknade var det 14 grader inne.
 Läckan kröp ihop tätt intill mig, och tillsammans mötte vi morgonljuset.
 Jag älskar när solen lyser på fasaden, det blir så vackert allting, när ljuset återvänder.
Vi satte oss på trappan, fyllde våra själar med ljus,