Det som aldrig blev
Vi gick med hundarna när jag kom hem från Ängelholm, sen lagade jag mat till dottern. 
Idag var det lite mer hanterbart efter terapin, och jag har mått bra.
 
 
 
Kvällen tillbringade vi framför tv'n och såg först en gammal Beckfilm, sen filmen om Ted Gärdestad.
Den om Ted  var ledsam på något sätt att se. Dels för att hans liv kantades av sjukdom, och avslutades så tragiskt, men också för att många av hans vackra låtar får mig att minnas den kärlek jag en gång, i ett annat liv, en annan tid, kände till ett av mina  x. 
 
Nej för fasen, jag säger det igen, jag skulle inte vilja ha tillbaka någon av dem och börja om igen. Som min gode vän A brukar säga "Man mönstrar väl inte på när man en gång mönstrat av" 
 
Men alla förhållanden jag haft genom åren, de människor jag faktiskt har delat något med en gång, och haft drömmar och förhoppningar kring, de försvinner ju inte bara sådär, utan vissa låtar, somliga stunder och platser, kommer nog för alltid påminna mig om det som en gång var, men sen aldrig blev. 
 (Läckan och dottern kollade film) 
 
Ute är det halv storm, det knakar och låter i det gamla huset när vinden sliter tag i det, och övervåningen förblir kylig hur mycket jag än eldar. Bara skönt egentligen, man sover bättre då.