Ibland vet man verkligen att man lever
Idag har jag verkligen fått känna att jag lever. 🙃
Dottern har varit grinig och konfliktsökande ända sen imorse, och besöket på vårdcentralen gick bra, men var ändå jobbigt, och gjorde henne inte på bättre humör. 
 
Kände att jag behövde en paus när vi kom hem på eftermiddagen, och strax innan det mörknade gick jag med Läckan vid sjön. 
Under tiden ringde dottern och var upprörd över något, och sonen som lovat vara hundvakt fredag till söndag när vi ska hämta valparna, ringde och ville nu ändra på vår överenskommelse. 
 
Jag gick i taket, allt är planerat in i minsta detalj, så det är inte bara ändra en dag hit eller dit i just det här fallet. Har även med att göra hur min vän är ledig som vi ska sova hos och min överenskommelse med uppfödaren. 
Inte heller kan jag ta med alla hundarna i bilen. De får helt enkelt inte plats. 
 
Kom hem från promenaden och helvetet brakade loss. Samtidigt som jag försökte laga middag, röja i köket och tända upp kaminerna för det var bara 16 grader inne, så låg Läckan på vardagsrumsbordet och läckte så det rann utefter bordsbenen och bildade en pöl på golvet.
 
 
Dottern skrek av upprördhet över någon inbillad oförrätt, offerkoftan åkte på och när det inte fick väntad effekt sprutade både tårarna och vreden, och musiken vreds  upp till max. 
 
Själv rastade jag hunden, hämtade ved och tog sen min tallrik med pasta och sjönk ner i soffan i förhoppning om en stunds respit. Den varade inte länge.
 
Sen stillnade allting, dottern var bara ledsen och ville att vi skulle prata och bli sams igen. Jag lyssnade, kramade om henne och sen kändes allting bra igen, och vi drack te i soffan framför en film. 
 
 
 
 
Läckan snyltade på dotterns grapefrukt. 🤣
 
Puh, somliga dagar vet man verkligen att man lever, och det är väl skönt, för vad är motsatsen. 🙃