Mina inre demoner
Jag sitter på ett café, människor runtomkring mig, ett ständigt sorl av röster. 
Jag landar i efterdyningarna av min terapi. 
 Det är bra att jag äntligen tagit tag i den här delen av mitt liv, den är en viktig del i rehabilitering och framtida eventuella diagnoser.
 
Men det är också skitjobbigt. Att riva i allt detta, att glänta på dörren till avgrunden, och släppa lös demonerna för att så småningom kunna ta upp dem i ljuset, se dem för vad de är och  sticka hål på dem, som luften i en ballong, så att de löses upp och en gång för alla släpper sina bojor om mig.