Pandoras ask
Idag har jag träffat en psykolog, världens jäkla bästa psykolog jag mött på väldigt länge. 
Vi pratade i stora drag om mitt liv från tidig barndom till nu, och hon sa att med alla dessa trauman och hemskheter, går det inte att bara sätta en diagnos du är bipolär eller har atypisk autism adhd personlighetsstörning, utan vidare, som bedömningsenheten ville göra. 
 Hon frågade om jag ville gå i terapi en gång i veckan under en längre tid, psykodynamisk och kombinerat med emdr för min ptsd, hos henne. Och jag kände bara, ja, absolut, hjälp mig tillbaka till ett normalt, vanligt  liv. 
 
Hon sa även att diagnoser inte kan uteslutas, men att först följa mig under en längre period, och med terapi, ser hur jag mår, vad som händer och vilka eventuella svårigheter som kvarstår sen. 
 
Och det var de bästa jag hört på väldigt länge. Och jag tyckte om henne, rent spontant kändes det rätt med kemin, och hon lyckades lyfta mig, med några få ord fick hon mig att känna mig som en intelligent och enastående stark varelse, som det inte är fel på, utan som bara hamnat i väldigt svåra situationer, som kunnat bryta ner vem som helst. 
 
Men att gå dit, glänta på locket till denna Pandoras ask, det är ingenting jag orkar möta riktigt just ikväll, och jag har både druckit rött vin, och nu gett mig på det vita amforavinet, biodynamiskt, för att slippa se mig själv i allt elände jag just  släppt ut, likt en Pandoras ask. 
 
Och PS.. Den som gjorde skylten måste ha varit dyslektiker 😉
 
 
 
 
 
 
#1 - Birgitta

Vad glad jag blir för din skull! Ha nu en riktigt trevlig helg med dina vänner,och hundar.Kram Bibbi

Svar: Tack snälla 💕Kram
kvinnanpataket.se